Header

De äldsta beläggen för grekiska är tecken inristade på lertavlor från ca. 1300 f.Kr. Tecknen, som kallas Linear B, är en stavelseskrift (ca. 90 tecken som anger stavelser: ku-, to-, ra- etc.). Denna skrift användes för listor och förteckningar, men tyvärr inte för det vi kallar skönlitteratur – under den här tiden, bronsåldern, var litteraturen muntlig. Linear B-skriften tolkades i början av 1950-talet av en ung engelsk arkitekt, Michael Ventris; innan dess visste man inte att språket var grekiska. Det finns en spännande bok om detta, The Decipherment of Linear B av John Chadwick (sv. översättning Mykenes röst).

Den grekiska som vi studerar här vid Göteborgs universitet är antik grekiska, även kallad gammalgrekiska (fast det tycker vi låter lite mossigt) eller klassisk grekiska. Det är framförallt den form av språket som användes i Athen under den ”klassiska” perioden, 400- och 300-talet f.Kr., av författare som Thukydides, Sofokles och Platon. Den moderna form av språket som talas i Grekland idag (och av stora minoriteter i t.ex. USA och Australien) är naturligtvis också grekiska, men kallas i universitetssammanhang Modern Greek eller nygrekiska.

Grekiska har alltså talats under minst 3200 år. Däremot har inte grekiska skrivits oavbrutet under denna tid. När bronsålderns palatskultur bröt samman slutade man använda Linear B, och sedan dröjde det några hundra år innan man började skriva grekiska igen, då med ett nytt skriftsystem: alfabetet (från ca. 800 f.Kr.). Fördelen med alfabetet är att man inte behöver så många tecken: drygt 20, beroende på vilket språk det gäller.

I senare blogginlägg ska jag återkomma till grekiskans långa historia, hur språket och litteraturen har delats in i perioder, och hur man har sett på dessa perioder.

Karin Hult

Titeln ovan får säkert flera att lyfta på ögonbrynen. “Klassiska språk? Grekiska, latin, javisst, men … fornkyrkoslaviska?”

Mina tankar kring fornkyrkoslaviska som ett klassiskt språk grundas på detta språks funktion, på språkets plats i Europas medeltida och tidigmoderna kultur, samt på språkets nära anknytning till grekiska, men även i en viss mån till latin.

Fornkyrkoslaviska fungerade som ett klassiskt språk

Fornkyrkoslaviska är det första slaviska skriftspråket. Dess historia börjar 862 då det första slaviska alfabetet, det glagolitiska alfabetet, skapades av den bysantinske filologen och missionären Konstantin (827–869). Hans munknamn var Kyrillos och det var även han som gjorde de första översättningarna från grekiska till fornkyrkoslaviska. Med hjälp av sin bror Metodius och några lärjungar översatte Konstantin delar ur Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet, samt andra för kyrkolivet viktiga texter. Konstantin Kyrillos författade även egna texter på fornkyrkoslaviska, vilka finns bevarade i senare kopior.

Dessa översättningar blev början till utvecklingen av ett skriftspråk gemensamt för alla slaver. Fornkyrkoslaviska blev det tredje klassiska skriftspråket i det medeltida Europa, och kunde, precis som grekiska och latin, användas på ett stort territorium, som omfattade flera olika politiska enheter, vilket skapade ett särskilt kulturområde, som också kallas för Slavia Ortodoxa.

I några slaviskdominerade samhällen bytte man ganska snart till latin medan man i andra fortsatte man att använda fornkyrkoslaviska. I de äldsta texterna skrivna på fornkyrkoslaviska används benämningen slaviska som namn för detta språk.

Det glagolitiska alfabetet spred sig mycket snart och användes i slaviskdominerande samhällen i Mähren och Pannonien; det spred sig mycket snart i Dalmatien och Kroatien, i nordöstra och sydvästra Bulgarien. Detta alfabet blev dock så småningom ersatt av det kyrilliska eller det latinska alfabetet. I norra Dalmatien fanns dock den glagolitiska traditionen kvar fram till 1800-talet.

Det kyrilliska alfabetet konstituerades i Bulgariens huvudstad Preslav i början av 890-talet. I Nordöstra Bulgarien hade man inom statsadministrationen använt grekiska sedan 680-talet, och det var nog därför det grekiska alfabetet på ett naturligt sätt kunde användas vid utvecklingen av det kyrilliska alfabetet. Alla 24 bokstäver i det grekiska alfabetet ingick, utan några större modifikationer, i den ursprungliga versionen av det kyrilliska alfabetet. Utöver de grekiska bokstäverna, består det kyrilliska alfabetet av några flera bokstäver, vilka betecknar specifika slaviska konsonanter och vokaler. Det är fortfarande oklart var ifrån de ickegrekiska bokstäverna i det kyrilliska alfabetet kommer. Vissa av dessa bokstäver har dock paralleller i runskriften på Balkan.

I samband med kristnandet av flera slaviskdominerande samhällen kunde det kyrilliska alfabetet sprida sig vidare till Ryssland (efter 988), till Serbien och även norr om Donau i nutida Rumänien och Moldavien. Fornkyrkoslaviska och dess senare utveckling, känd under benämningen kyrkoslaviska, användes som ett gemensamt skriftspråk för alla dessa länder fram till början av 1700-talet. I en hyllningsbok till Gustav III, som överlämnades till konungen 1784, användes kyrkoslaviska kyrilliska bokstäver för hyllningsdikten på bulgariska, ryska, “rutenska” och serbiska (se Ambrosiani, P. 2012. ”Slaviska språk i en hyllningsbok till Gustav III” i Slovo : Journal of Slavic Languages and Literatures, 53: 7-28). Kyrkoslaviska lever än idag i vissa moment i gudstjänsten i den moderna slaviska ortodoxa kyrkan.

Kyrkoslaviska var inte  “ren grekiska” för Europas intellektuella elit under medeltiden och tiden fram till 1800-talet.

De senaste åren har jag arbetat med ett projekt som studerar (forn)kyrkoslaviska böcker som bevaras i svenska bibliotek och arkiv. När jag undersökte detta material överraskades jag gång på gång av det faktum att flera av de svenska ägarna till dessa böcker hade inte bara samlat på dessa böcker som exotiska rariteter utan  också läst böckerna och lämnat en del anteckningar och kommentarer i dem. Flera kyrkoslaviskt-grekiska lexikon eller fornkyrkoslaviskt-grekiskt-latinska lexikon samt grammatikböcker där fornkyrkoslaviska presenteras med hjälp av latin och grekiska, alla dessa daterade från 1600- och 1700-talet påträffas i olika svenska samlingar och i flera av dessa syns anteckningar på svenska eller på latin.

Under 1600- och 1700-talen växte i Sverige intresset för fornkyrkoslaviska som ett klassiskt språk, vilket resulterade i att lexikografiska arbeten och grammatikskrivning i Sverige kunde erbjuda material på grekiska, latin och fornkyrkoslaviska. Detta gjorde det möjligt för svenska politiker och diplomater att bättre kunna förstå texter av intresse skrivna på kyrkoslaviska som ju var det skriftspråk som användes fram till 1700-talet i bl.a. Ryssland, som Sverige hade intensiva kontakter med. Några kyrkoslaviska böcker trycktes i Stockholm under 1600- och 1700-talet, bland dessa två böcker från 1640-talet: Alfabetum rutenorum och Martin Luthers Katekes i översättning till kyrkoslaviska.

Att vara vänsterhänt har inte alltid varit lätt. Det finns fortfarande många människor som tvingades lära sig skriva med ”rätt” hand, dvs höger, i skolan, trots att de var vänsterhänta, och vänsterhänthet har omgivits av både fördomar och vidskepelse. På engelska finns uttrycket cack-handed, med betydelsen klumpig, misslyckad. Ursprungligen betydde ordet vänsterhänt, och en förklaring till förstavelsen cack- är att det kommer från en indoeuropeisk stam med betydelsen exkrement (jfr det svenska uttrycket ”att kacka i eget bo”). Förklaringen skulle då vara att man använde vänsterhanden när man torkade sig där bak, och att den därför sågs som oren. I många språk kan man konstatera att ordet för höger också har betydelsen av bra, rätt, medan ordet för vänster ibland också har en betydelse av något felaktigt eller mindre bra. Tänk t ex på engelskans right, tyskans rechts, franskans droite, som alla betyder både höger och rätt. Franskans ord för vänster, gauche, betyder också sned, snedvriden, oriktig.

Hur är det då med latinets ord för höger och vänster? Höger heter på latin dexter och vänster heter sinister (som alla latinska adjektiv böjs de sedan i samma form som ordet de står som bestämning till. Grundformen, som anges här, är nominativ singular maskulinum). Slår vi upp ordet i den latinska ordboken upptäcker vi att dexter betyder höger, men också gynnsam, framgångsrik. Slår vi upp sinister får vi veta att ordet betyder vänster, men också ogynnsam, skadlig, ja t o m omoralisk. Här kan vi kanske påminnas om uttrycket ”vänsterprassla” på svenska. (Slå i lexikon är kul! Se Anna Blennows inlägg från 30 oktober.) Italienska har behållit latinets ord för höger och vänster (destra, sinistra), medan t ex spanskan har kvar ordet siniestro i betydelsen något dåligt, illavarslande, men har ett annat ord för vänster (izquierda), som troligen har sitt ursprung i ett preromanskt språk.

Latinets ord för höger och vänster lever vidare i engelskan, men med lite förskjuten betydelse. Dexterous betyder skicklig, händig, och där kan man lätt se ett sammanhang – det den högerhänte gör med högra handen är som regel bättre än det samme person gör med vänster hand (att göra något med vänster hand innebär ju på svenska att man gör något slarvigt och oengagerat). Sinister har samma betydelse som motsvarande ord i spanska: något illavarslande, ont. Genom att studera orden kan vi på det här sättet se hur föreställningar från antiken har levt vidare genom århundradena och är aktiva än idag. ”Höger” står för rätt och normalitet, ”vänster” för det avvikande och rent av farliga. Att en skräckfilm heter Sinister är inte så konstigt; det är säkert inte heller en slump att en av figurerna i World of Warcraft heter Sinestra – särskilt inte när man ser att ett av hennes barn heter Nefarian. Engelskans nefarious betyder ondsint, illegal, och kommer från latinets nefas, brott mot den gudomliga lagen, alltså ett mycket starkt negativt laddat ord. Vart vi än går, går vi i antikens fotspår – inte minst i dataspelens värld.

Gunhild Vidén, latin

Talande stenar

13 Nov-2013 | Skrivet av Anna Blennow i Okategoriserade

Alla minns vi väl något ögonblick för länge sedan som kom att definiera vad vi senare i livet skulle ägna oss åt. För mig är ett sådant ögonblick barndomens besök på den skånska medeltidsborgen Glimmingehus. Ovanför portalen satt en stor stenplatta från slutet av 1400-talet med reliefbilder av dem som en gång bott i borgen, och en text som berättade om vad de hette och vilka de var. Som liten läste jag mycket, och text stimulerade alltid min fantasi så mycket att jag tyckte att det var som om de talade till mig och levde, stenfigurerna ovanför porten. Jag kan fortfarande minnas den överväldigande känslan av historiens djup som kom så nära, och samma känsla kan jag gripas av än idag, nu när jag i min forskning dagligen ägnar mig åt latinska inskrifter i sten.

Inskrifter just över portar har en särskild symbolik. Vid porten samlas ofta de identitetsanspråk och maktuttryck som husets ägare vill förmedla till sina besökare eller till dem som bara passerar förbi. Ingenstans är detta så påtagligt som i Rom, staden där inskriftsbudskap från såväl antik och medeltid som renässans och barock fortfarande fyller sin informativa funktion för den som har kunskap att läsa och förstå dem. Vapensköldar och relieffigurer över portar och på fasader ackompanjeras ofta av korta, kärnfulla sentenser på latin. Det är ett intrikat pussel att försöka tolka påvesläktens symbol, inskriftens årtal och den ofta förkortade och svårlästa texten för att få en uppfattning av vad som hänt och vad som fortfarande händer i de kvarter man promenerar igenom.

På palazzo del Bufalo nära Fontana di Trevi blickar ett stenlejon hotfullt ut mot betraktaren över portens inskrift: Cum feris ferus, ”Grym mot de grymma” – där drar man sig kanske för att gå in objuden. Det vackra medeltidshuset Casa dei Vallati precis vid Portico d’Ottavia nära floden är i sina äldsta delar från 1200-talet, och över en av dess portar läser man i 1400-talets antikinspirerade bokstäver: Id velis quod possis, ”Du bör vilja det, som du kan” – motsatsen till det man kanske hellre skulle önska sig, att kunna allt bara man vill. Inte bara bokstavsformerna har koppling till antiken: citatet kommer från en romersk komedi, Andria av författaren Terentius, och lyder i sin helhet Quoniam id fieri quod vis non potest, id velis quod possis – ”Eftersom det som du vill inte kan ske, bör du vilja det som du kan”.

Den som beställt denna inskrift till sin ytterdörr framstår som mer av en ödmjuk humanist (eller bitter cyniker?) än invånarna i palazzo del Bufalo. Men ett märkligt faktum är att ingendera portarna uppvisar någon annan språklig identitetsmarkör för släkten som ägt byggnaderna – det är inte med sitt namn eller sina titlar som man har valt att visa upp sig för världen, utan med ett kort, anonymt citat på några få ord. Och det är bara dessa ord som återstår för betraktaren av idag, som inte vet vems huset är eller vad för typ av verksamhet som pågår där. Jag skyndar mig alltid ganska hastigt förbi palazzo del Bufalo, men framför Casa dei Vallati kan jag stå länge försjunken i historiska fantasier.

Att slå i lexikon

30 Okt-2013 | Skrivet av Anna Blennow i Okategoriserade

Jag är nog snarare en lexikonmänniska än en grammatikmänniska. Att slå i grammatiken fyller mig med lätt yrsel, balanserande på böjningsmönstrens tuvor mellan de oregelbundna formernas förrädiska hålor, men att bläddra i mitt latinlexikon ger mig snarare känslan av en poetisk akt. Där står orden sida vid sida utan annan släktskap än den allitterativa; oväntade kombinationer och välljudande paralleller blir till språkliga blommor på en suggestiv och oändlig äng.

Mitt latinlexikon är ett utrangerat exemplar från Olympiaskolan i Helsingborg. Det påminner om lektionstimmarna med Jan Risberg, och hans främsta råd för att översätta från latin: ”Man ska rulla upp meningen bakifrån, som en matta!” Lexikonet hade jag sedan med mig ner till Lund och A-kursen i latin för Birger Bergh. Han lånade vid ett tillfälle min bok för att slå upp något, och såg att jag hade lappat ihop några trasiga sidor med tejp. ”Du har väl inte varit arg på ditt lexikon?” frågade han. Nej, det hade jag inte, jag bara älskade att bläddra i det.

Långt senare läste jag i en essä av Jesper Svenbro, att han liksom jag hade favoritord i sitt latinska lexikon. I den fina fotoboken Ljuset och rummet, med bilder från Rom tillsammans med Svenbros texter, skriver han om ordet umbraculum, ”skuggig lärosal”, och hur han alltid stannade upp inför det en stund på väg genom boken. Mina favoritsidor i Ahlbergs lexikon var då, under studenttiden, sidorna 508–509, och när jag slår upp dem idag känns de symptomatiska för en antik- och poesisvärmande nittonåring: lucerna (lampa), lucesco (börja att lysa), lucidus (bländvit), lucifer (ljusbringande, även om Diana, mångudinnan), lucifugus (ljusskygg), luctamen (brottning, ansträngning), luctisonus (sorgligt ljudande), lucubratio (arbete vid ljus, nattarbete), lucus (helig lund) och ludibrium (lek, förströelse).

Jag kan fortfarande känna den magiska, ljusgenomflutna poesin stiga upp från sidorna 508–509, blandad med lukten från en bok som hängt med i tjugo år, genom flyttar, på vindar och i källare, men nu när jag bläddrar kommer jag också ihåg hur jag uppvägde den sublima poesin med det helt enkelt jätteroliga ord som står överst på sidan 78: armamaxa (persisk resvagn).

Anna Blennow / latin

Vi som jobbar med klassiska språk får ofta frågan om varför man jobbar med döda språk. Då blir förstås motfrågan vad man menar med ett dött språk? Svaret blir oftast att ingen talar det längre. Det stämmer onekligen att ingen längre talar latin som sitt modersmål, och att den grekiska som talas idag skiljer sig från den grekiska som Sokrates talade (precis som dagens svenska skiljer sig från vikingarnas språk). Men samtidigt talar vi alla grekiska och latin dagligen och stundligen – det är bara det att vi inte är riktigt medvetna om det. En mycket stor del av det internationella ordförrådet, alltså ord som går att identifiera i många olika språk även om de har fått lite olika former, härstammar från latin och grekiska. I den mening jag just skrev är t ex ”internationella” och ”identifiera” sådana ord. Latin och grekiska fortsätter att vara produktiva, på det sättet att ordstammar, prefix (bitar som sätts framför ordstammar, t ex ”inter”) och suffix (bitar som sätts efter ordstammar) används för att bilda nya ord. Detta är särskilt utbrett i t ex teknisk och naturvetenskaplig terminologi, där nya ord behövs för nya företeelser och produkter.

Men finns det verkligen ingen som pratar latin idag? Latin har faktiskt ställning som officiellt språk i ett land, nämligen Vatikanstaten. Det andra officiella språket är italienska, och man kan nog lugnt räkna med att det är italienska som används i de allra flesta muntliga sammanhang. Latin blev dock använt i ett speciellt sammanhang ganska nyligen, nämligen vid den presskonferens där Benedictus XVI abdikerade från påvestolen. En italiensk tidning kom före kollegerna med detta scoop, på grund av att deras utsända journalist hade läst latin och förstod direkt vad påven sa!

Gunhild Vidén, latin

Att vara i sitt esse

11 Okt-2013 | Skrivet av xehrsa i Okategoriserade

I de klassiska språkens värld möter vi ofta uttryck som fungerar som dörrar till en annan tid och ett annat sätt att tänka. Inte sällan ligger dessa tankesätt vid närmare påseende inbäddade även i vår tids kultur och dess språkliga uttryck. Detta är knappast förvånande, med tanke på att de klassiska språken har utövat ett så genomgripande inflytande på intellektuell och konstnärlig aktivitet i Europas historia.[1] Ibland är det istället så att ett nyare uttryck, som vid första tanken tycks vara ganska liktydigt med ett mera klassiskt, vid närmare påseende visar sig ha en helt annan etymologisk (=språkhistorisk) betydelse. I de fallen kan det vara klokt att fråga sig vad vi egentligen menar och också vad uttrycken egentligen säger om vår tid, vår historia och vår kultur.

De flesta har nog upplevt den känsla som i modern populärpsykologi brukar kallas ”att uppleva flow”. Men, vad är det egentligen vi påstår då vi säger att vi ”upplever flow”? Det engelska ordet ”flow” betyder ”flyt”. Det psykologiska fenomenet ”flow” beskrivs enligt Wikipedia som ”att koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör.” Upplevelsen av ”flow” resulterar i en intensiv känsla av lycka; den lycka vi känner då ”allt flyter på”.

En likartad känsla av lycka kallas med ett klassisk-influerat uttryck för att vara i sitt esse. Vi trivs när vi är i vårt esse. Uttrycket, som tycks vara en direktöversättning från tyskans in seinem Esse sein, betecknar en stark känsla av tillfredsställelse och lycka. När vi är i vårt esse är det emellertid, etymologiskt sett, alls inte fråga om att ”känslan av passerande tid upphör” eller om att ”allt flyter på”. Den som är i sitt esse flyter inte omkring. Den som är i sitt esse är tvärtom fast förankrad i sitt varande.

Det latinska ordet esse betyder att vara. Vi möter samma ord, men i senare språkhistoriska utvecklingsfaser, i de flesta romanska språk: På franska säger man être (det ena s:et i esse har hoppat upp ovanpå e och blivit en så kallad cirkumflex, en ”kringböj” – sådana hittar vi i en mängd franska ord); på italienska säger man essere (en ”normaliserad variant” av det kraftigt oregelbundna latinska verbet). På spanska säger man istället estar, ett ord som utvecklats ur det latinska verbet stare, ”stå”; ”finnas”. Spanskan till trots kan vi konstatera att esse – att vara är ett utomordentligt livskraftigt ord i Europa och i världen. Ordet är rent av essentiellt – och vips har vi gjort oss ett adjektiv! Orden och ordstammarna lånas alltså mellan olika språk; dessutom görs nya avledningar, så att exempelvis ett adjektiv bildas av ett verb. På detta sätt utvecklas språken, men behåller likväl sin egenart, sin essens. Kanske är det just förankringen i vårt kulturella varande som idag är de klassiska språkens främsta raison d’être?

Lyckokänslan då, hur är det med den? Lycka finns, tror jag, att finna i såväl ”flow” som esse. Likväl, nog är det svårt att föreställa sig en lycka djupare än den som uttrycks i de klassiskt förankrade orden att vara i sitt esse.

/ Sara Ehrling, latin


[1] Detta inflytande kan du läsa mer om i ett tidigare inlägg här på bloggen (Varför klassiska språk?) och vi kommer med all sannolikhet att skriva vidare på det temat.

 

Ordet klassisk används ofta om något som uppfattas som förebildligt, seriöst, traditionellt, ”fint”. Nationalencyclopedin (NE) definierar ordet som ”benämning på en tidsperiod som anses utmäras av särskilt hög intellektuell skaparförmåga” och fortsätter: ”Som klassiska har i synnerhet antikens grekiska och romerska kulturer betecknats, genom att de i Europas senare historia utövat ett övergripande inflytande på intellektuell och konstnärlig aktivitet”. De språk som tillhörde dessa kulturer, dvs latin och grekiska, har därför kommit att få beteckningen klassiska språk. Själva ordet kommer f ö, som så mycket annat i vårt moderna ordförråd, från latinet: classis var ursprungligen en avdelning inom flottan, och kom sedan att användas om de olika medborgarklasserna i Rom. Vårt ord klass kommer förstås också därifrån.
Ibland räknar man också in bibelhebreiska i gruppen klassiska språk, eller fornspråk. Vid Institutionen för språk och litteraturer inkluderar vi också fornkyrkoslaviska, som vi kommer att berätta mer om vid ett senare tillfälle.
Ämnet grekiska vid universitetet heter numera Antik grekiska, för att skilja det från nygrekiska, det språk som talas i Grekland idag. Det är dock bara halva sanningen, eftersom studiet också inkluderar bysantinsk tid, dvs medeltiden. På motsvarande sätt täcker undervisning och forskning i latin inte bara språket från klassisk tid, utan också medeltid och nyare tid. Latin var vetenskapens internationella språk långt fram i tiden och hade den ställning som engelskan har tagit över idag. Det finns alltså oerhört mycket textmaterial även från 1700- och 1800-tal som är skrivet på latin.
För den som vill läsa mer om latinets historia rekommenderas ett par utmärkta böcker på svenska: Tore Janson, Latin, Kulturen, historien, språket, samt Bo Lindberg, Europa och latinet.

Den här bloggen drivs av forskare/lärare i klassiska språk vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet. Här kommer vi att skriva om sådant som rör våra språk, tankar, erfarenheter, nyheter av olika slag. Vi hoppas att läsarna ska finna något av intresse på sidan efter hand.