Header

Klassiska språk: döda eller levande?

oktober 29th, 2013 | Skrivet av Gunhild Vidén i Okategoriserade - (1 kommentar)

Vi som jobbar med klassiska språk får ofta frågan om varför man jobbar med döda språk. Då blir förstås motfrågan vad man menar med ett dött språk? Svaret blir oftast att ingen talar det längre. Det stämmer onekligen att ingen längre talar latin som sitt modersmål, och att den grekiska som talas idag skiljer sig från den grekiska som Sokrates talade (precis som dagens svenska skiljer sig från vikingarnas språk). Men samtidigt talar vi alla grekiska och latin dagligen och stundligen – det är bara det att vi inte är riktigt medvetna om det. En mycket stor del av det internationella ordförrådet, alltså ord som går att identifiera i många olika språk även om de har fått lite olika former, härstammar från latin och grekiska. I den mening jag just skrev är t ex ”internationella” och ”identifiera” sådana ord. Latin och grekiska fortsätter att vara produktiva, på det sättet att ordstammar, prefix (bitar som sätts framför ordstammar, t ex ”inter”) och suffix (bitar som sätts efter ordstammar) används för att bilda nya ord. Detta är särskilt utbrett i t ex teknisk och naturvetenskaplig terminologi, där nya ord behövs för nya företeelser och produkter.

Men finns det verkligen ingen som pratar latin idag? Latin har faktiskt ställning som officiellt språk i ett land, nämligen Vatikanstaten. Det andra officiella språket är italienska, och man kan nog lugnt räkna med att det är italienska som används i de allra flesta muntliga sammanhang. Latin blev dock använt i ett speciellt sammanhang ganska nyligen, nämligen vid den presskonferens där Benedictus XVI abdikerade från påvestolen. En italiensk tidning kom före kollegerna med detta scoop, på grund av att deras utsända journalist hade läst latin och förstod direkt vad påven sa!

Gunhild Vidén, latin

Att vara i sitt esse

oktober 11th, 2013 | Skrivet av xehrsa i Okategoriserade - (0 kommentarer)

I de klassiska språkens värld möter vi ofta uttryck som fungerar som dörrar till en annan tid och ett annat sätt att tänka. Inte sällan ligger dessa tankesätt vid närmare påseende inbäddade även i vår tids kultur och dess språkliga uttryck. Detta är knappast förvånande, med tanke på att de klassiska språken har utövat ett så genomgripande inflytande på intellektuell och konstnärlig aktivitet i Europas historia.[1] Ibland är det istället så att ett nyare uttryck, som vid första tanken tycks vara ganska liktydigt med ett mera klassiskt, vid närmare påseende visar sig ha en helt annan etymologisk (=språkhistorisk) betydelse. I de fallen kan det vara klokt att fråga sig vad vi egentligen menar och också vad uttrycken egentligen säger om vår tid, vår historia och vår kultur.

De flesta har nog upplevt den känsla som i modern populärpsykologi brukar kallas ”att uppleva flow”. Men, vad är det egentligen vi påstår då vi säger att vi ”upplever flow”? Det engelska ordet ”flow” betyder ”flyt”. Det psykologiska fenomenet ”flow” beskrivs enligt Wikipedia som ”att koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör.” Upplevelsen av ”flow” resulterar i en intensiv känsla av lycka; den lycka vi känner då ”allt flyter på”.

En likartad känsla av lycka kallas med ett klassisk-influerat uttryck för att vara i sitt esse. Vi trivs när vi är i vårt esse. Uttrycket, som tycks vara en direktöversättning från tyskans in seinem Esse sein, betecknar en stark känsla av tillfredsställelse och lycka. När vi är i vårt esse är det emellertid, etymologiskt sett, alls inte fråga om att ”känslan av passerande tid upphör” eller om att ”allt flyter på”. Den som är i sitt esse flyter inte omkring. Den som är i sitt esse är tvärtom fast förankrad i sitt varande.

Det latinska ordet esse betyder att vara. Vi möter samma ord, men i senare språkhistoriska utvecklingsfaser, i de flesta romanska språk: På franska säger man être (det ena s:et i esse har hoppat upp ovanpå e och blivit en så kallad cirkumflex, en ”kringböj” – sådana hittar vi i en mängd franska ord); på italienska säger man essere (en ”normaliserad variant” av det kraftigt oregelbundna latinska verbet). På spanska säger man istället estar, ett ord som utvecklats ur det latinska verbet stare, ”stå”; ”finnas”. Spanskan till trots kan vi konstatera att esse – att vara är ett utomordentligt livskraftigt ord i Europa och i världen. Ordet är rent av essentiellt – och vips har vi gjort oss ett adjektiv! Orden och ordstammarna lånas alltså mellan olika språk; dessutom görs nya avledningar, så att exempelvis ett adjektiv bildas av ett verb. På detta sätt utvecklas språken, men behåller likväl sin egenart, sin essens. Kanske är det just förankringen i vårt kulturella varande som idag är de klassiska språkens främsta raison d’être?

Lyckokänslan då, hur är det med den? Lycka finns, tror jag, att finna i såväl ”flow” som esse. Likväl, nog är det svårt att föreställa sig en lycka djupare än den som uttrycks i de klassiskt förankrade orden att vara i sitt esse.

/ Sara Ehrling, latin


[1] Detta inflytande kan du läsa mer om i ett tidigare inlägg här på bloggen (Varför klassiska språk?) och vi kommer med all sannolikhet att skriva vidare på det temat.

 

Varför heter det ”klassiska språk”?

oktober 4th, 2013 | Skrivet av Gunhild Vidén i Okategoriserade - (0 kommentarer)

Ordet klassisk används ofta om något som uppfattas som förebildligt, seriöst, traditionellt, ”fint”. Nationalencyclopedin (NE) definierar ordet som ”benämning på en tidsperiod som anses utmäras av särskilt hög intellektuell skaparförmåga” och fortsätter: ”Som klassiska har i synnerhet antikens grekiska och romerska kulturer betecknats, genom att de i Europas senare historia utövat ett övergripande inflytande på intellektuell och konstnärlig aktivitet”. De språk som tillhörde dessa kulturer, dvs latin och grekiska, har därför kommit att få beteckningen klassiska språk. Själva ordet kommer f ö, som så mycket annat i vårt moderna ordförråd, från latinet: classis var ursprungligen en avdelning inom flottan, och kom sedan att användas om de olika medborgarklasserna i Rom. Vårt ord klass kommer förstås också därifrån.
Ibland räknar man också in bibelhebreiska i gruppen klassiska språk, eller fornspråk. Vid Institutionen för språk och litteraturer inkluderar vi också fornkyrkoslaviska, som vi kommer att berätta mer om vid ett senare tillfälle.
Ämnet grekiska vid universitetet heter numera Antik grekiska, för att skilja det från nygrekiska, det språk som talas i Grekland idag. Det är dock bara halva sanningen, eftersom studiet också inkluderar bysantinsk tid, dvs medeltiden. På motsvarande sätt täcker undervisning och forskning i latin inte bara språket från klassisk tid, utan också medeltid och nyare tid. Latin var vetenskapens internationella språk långt fram i tiden och hade den ställning som engelskan har tagit över idag. Det finns alltså oerhört mycket textmaterial även från 1700- och 1800-tal som är skrivet på latin.
För den som vill läsa mer om latinets historia rekommenderas ett par utmärkta böcker på svenska: Tore Janson, Latin, Kulturen, historien, språket, samt Bo Lindberg, Europa och latinet.

Välkommen till Klassiska språkbloggen!

oktober 3rd, 2013 | Skrivet av Gunhild Vidén i Okategoriserade - (0 kommentarer)

Den här bloggen drivs av forskare/lärare i klassiska språk vid Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet. Här kommer vi att skriva om sådant som rör våra språk, tankar, erfarenheter, nyheter av olika slag. Vi hoppas att läsarna ska finna något av intresse på sidan efter hand.