Header

The Many Facets of the Second Sophistic – Colloquium at the University of Gothenburg

October 23–25, 2015

The term Second Sophistic was originally coined in the early third century A.D. by the Greek sophist and biographer Philostratus. Philostratus had the Greek rhetorical activity from the time of Emperor Nero to c. 230 in mind, but the term is nowadays used in a much wider sense. In modern scholarship all kinds of literary currents of the early and late imperial periods are included, even though some scholars still use the expression Second Sophistic only for the rhetorical works of the sophists. Thus, whereas the term itself is generally accepted and frequently used, its meaning is controversial.

One current debate concerns whether the Second Sophistic is followed by yet another sophistic period, the Third Sophistic. This term is advocated by some scholars to distinguish later imperial Greek literature from the literature of the actual Second Sophistic. The term was first suggested in 1993 by Laurent Pernot in La rhétorique de l’éloge dans le monde gréco-romain, but the debate on the necessity and accuracy of the term has peaked in the last decade, with numerous articles for and against the concept.

The University of Gothenburg announces a colloquium on the many facets of the Second Sophistic. It aims at shedding light on the many sophistics of modern scholarship and seeks to explore the following topics: What do specific modern researchers mean by the term Second Sophistic? At what point in time does it begin and when does it end? Could philosophical, theological, and scientific literatures be part of the Second Sophistic, or should the term be limited only to Greek rhetorical literature of Roman imperial times? The colloquium at the University of Gothenburg does not aim at settling scientific controversies as much as being an arena for a discussion of the many facets of the Second Sophistic.

The colloquium will take place at the Department of Languages and Literatures, University of Gothenburg, from Friday, October 23 to Sunday, October 25, 2015, room G412.

Program

October 23

13:00 Welcome

13:30 Robert J. Penella (Fordham University)

“Declamation and Extempore Speech as Hallmarks of Philostratus’s Second Sophistic”

14:15 William Guast (University of Oxford)

“Defining the Second Sophistic: A Rhetorical-Theoretical Approach”

15:00 Coffee

15:30 Laurent Pernot (Université de Strasbourg)

“The Second Sophistic: ‘Pointless invention’ or Concept of Operations?”

16:15 Claire R. Jackson (University of Cambridge)

“Boundary Issues: Reconsidering the Ancient Novel and the Second Sophistic”

19:00 Dinner

October 24

10:00 Marius Gerhardt (Ägyptisches Museum und Papyrussammlung, Berlin)

“The View from below: Papyrological Evidence for Sophistic Activity in Roman Egypt”

10:45 Kai Brodersen (Universität Erfurt)

“Like Father, like Son? Academic families in Philostratus’ Lives of the Sophists

11:30 Coffee

12:00 Anna Peterson (The Pennsylvania State University)

“Staging the Self: Lucian, Libanius, and the Reception of Old Comedy”

13:30 Lunch

15:00 Emily Kneebone (University of Cambridge)

“Imperial Greek Epic and the Second Sophistic”

15:45 Francesca Modini (King’s College)

“ἔσοπτρον ἴσαμεν: Second and Third Sophistic in the Mirror of Ancient Lyric Reception”

18:00 Dinner

October 25

09:00 Eleni Bozia (University of Florida)

“How Important is Quellenforschung for the Study of the Second Sophistic: Research Issue or Conundrum?”

09:45 Mali Skotheim (Princeton University)

“‘Naked Competitions’: Misreading Greek Festival Culture in Philostratus’ Life of Apollonios of Tyana

10:30 Coffee

11:00 Daniel Richter (University of Southern California):

“Eloquentia Graeca, Patria Barbara: Nature and Culture in the Second Sophistic”

11:45 David Westberg (Uppsala universitet)

“Stoic Rhetorical Theory (or Not?) in the Technographical Manuals of Late Antiquity”

12:30 Concluding discussion

 

Kungl. Vetenskapsakademien har tilldelat det Letterstedtska översättarpriset 2015 till Sven-Tage Teodorsson, docent i grekiska vid Göteborgs universitet,

för hans översättning av Plutarchos Kärlek och vänskap (Atlantis 2014).

Sven-Tage undervisade och forskade vid den klassiska institutionen vid Göteborgs universitet fram till sin pension.

Vi gratulerar honom varmt till det fina priset.

Länk till pressmeddelande:

http://www.kva.se/sv/Nyheter/2015/KVA-belonar-oversattare-och-astronom/

 

 

Medelhavsinstituten har klarat krisen

november 19th, 2014 | Skrivet av Gunhild Vidén i Okategoriserade - (0 kommentarer)

I ett pressmeddelande från regeringskansliet (http://www.regeringen.se/sb/d/18268/a/250036) kan vi nu läsa att instituten kommer att få behålla sin finansiering även 2016 och 2017. Faran tycks alltså vara över för den här gången. Många gläds över detta; vi här i Göteborg är inte minst glada över att de kurser vi har utarbetat kommer att få leva vidare, att nya generationer studenter får uppleva både antiken och den internationella forskarvärlden via institutens förmedling, och att vi som forskare kan fortsätta att utnyttja de fantastiska bibliotek och forskningsmiljöer som instituten ger tillträde till. Utinam semper vivant!

De svenska Medelhavsinstituten hotas av nedläggning

oktober 24th, 2014 | Skrivet av Mikael Johansson i Okategoriserade - (0 kommentarer)

I regeringens budgetproposition som offentliggjordes den 23/10 föreslås i ett kortfattat, nästintill undangömt, stycke (s. 308) besparingar på de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Athen och Istanbul. Det föreslås även att statens finansiering av instituten upphör helt fr.o.m. 2017. Resultatet blir med stor sannolikhet att dessa värdefulla forskningsinstitut tvingas stänga ner sin verksamhet, eftersom den statliga finansieringen utgör 90 % av deras budget.

Instituten är nödvändiga för den svenska arkeologiska verksamheten i Medelhavsländerna, men de är även viktiga för språkforskare, religionsvetare, historiker och konstnärer. De bidrar till internationella och tvärvetenskapliga samarbeten, alltså just den typ av samarbeten som efterfrågas från statens sida.

Som forskare och lärare i bland annat grekiska och latin vid Göteborgs universitet kan jag inte tillräckligt beskriva hur viktiga dessa institutioner är för mig och mina studenter.

Förslaget har redan väckt stora protester i media och på nätet. På Facebookgruppen Rädda Medelhavsinstituten finns länkar till flera inlägg i denna debatt:

https://www.facebook.com/medelhavsgate?ref=profile

För dig som vill protestera mot besparingarna finns en protestlista här:

http://www.namninsamling.com/site/get.asp?Medelhavsinstitut

Föreningen Svenska Atheninstitutets Vänners pris 2014

oktober 14th, 2014 | Skrivet av Mikael Johansson i Okategoriserade - (0 kommentarer)

Den 24 september i år (2014) mottog docent Sven-Tage Teodorsson Athenvännernas pris. Ceremonin ägde rum i Medelhavsmuseet i Stockholm.

”Priset (en medalj) utdelas till en person som gjort en berömlig insats genom att i Sverige öka förståelsen för den grekiska kulturen och dess betydelse för vår västerländska odling eller genom att främja kulturutbytet mellan Sverige och det nutida Grekland.”

Sven-Tage Teodorsson har bedrivit forskning inom en rad olika områden inom ämnet grekiska. Bland annat har han forskat på grekiskans uttal i historisk tid.
Numera ägnar han sig främst åt översättning av den grekiske författaren, filosofen och historikern Plutarchos.

Sven-Tage undervisade och forskade vid den klassiska institutionen vid Göteborgs universitet fram till sin pension.

Vi gratulerar honom varmt till det fina priset.

De kappadokiska fäderna och den grekiska bildningen är en fristående kurs på 7,5 högskolepoäng. Hösten 2014 ges den både som campus-kurs och som nätkurs på distans. Båda varianterna ges på kvartsfart. Förkunskapskrav är 30 hp antik grekiska eller 30 hp nytestamentlig grekiska.

Kursen syftar till att ge ökad färdighet i språklig interpretation av några av 300-talets kristna grekiska texter, samt att därmed ge bredare kunskaper om den senantika grekiska prosan. Utifrån texterna skisseras 300-talets litterära och kulturella grekiskspråkiga miljöer och historia; den klassiska bildningens betydelse diskuteras. På grekiska läses Basileios verk Om grekisk litteratur. Ett för ändamålet relevant urval ur Gregorios av Nazianzos, Libanios och Eunapios skildringar av 300-talets athenska bildningsmiljöer läses i översättning. Dessutom diskuteras den moderna forskningens syn på 300-talets grekiskspråkiga bildningsmiljöer (den andra sofistiken).

Anmälan och mer information finner du via antagning.se:

https://www.antagning.se/se/search?period=HT_2014&publishers=gu&freeText=gre121

Grekiska under tretusen år

december 6th, 2013 | Skrivet av xhulka i Okategoriserade - (0 kommentarer)

De äldsta beläggen för grekiska är tecken inristade på lertavlor från ca. 1300 f.Kr. Tecknen, som kallas Linear B, är en stavelseskrift (ca. 90 tecken som anger stavelser: ku-, to-, ra- etc.). Denna skrift användes för listor och förteckningar, men tyvärr inte för det vi kallar skönlitteratur – under den här tiden, bronsåldern, var litteraturen muntlig. Linear B-skriften tolkades i början av 1950-talet av en ung engelsk arkitekt, Michael Ventris; innan dess visste man inte att språket var grekiska. Det finns en spännande bok om detta, The Decipherment of Linear B av John Chadwick (sv. översättning Mykenes röst).

Den grekiska som vi studerar här vid Göteborgs universitet är antik grekiska, även kallad gammalgrekiska (fast det tycker vi låter lite mossigt) eller klassisk grekiska. Det är framförallt den form av språket som användes i Athen under den ”klassiska” perioden, 400- och 300-talet f.Kr., av författare som Thukydides, Sofokles och Platon. Den moderna form av språket som talas i Grekland idag (och av stora minoriteter i t.ex. USA och Australien) är naturligtvis också grekiska, men kallas i universitetssammanhang Modern Greek eller nygrekiska.

Grekiska har alltså talats under minst 3200 år. Däremot har inte grekiska skrivits oavbrutet under denna tid. När bronsålderns palatskultur bröt samman slutade man använda Linear B, och sedan dröjde det några hundra år innan man började skriva grekiska igen, då med ett nytt skriftsystem: alfabetet (från ca. 800 f.Kr.). Fördelen med alfabetet är att man inte behöver så många tecken: drygt 20, beroende på vilket språk det gäller.

I senare blogginlägg ska jag återkomma till grekiskans långa historia, hur språket och litteraturen har delats in i perioder, och hur man har sett på dessa perioder.

Karin Hult

Om höger och vänster

november 20th, 2013 | Skrivet av Gunhild Vidén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Att vara vänsterhänt har inte alltid varit lätt. Det finns fortfarande många människor som tvingades lära sig skriva med ”rätt” hand, dvs höger, i skolan, trots att de var vänsterhänta, och vänsterhänthet har omgivits av både fördomar och vidskepelse. På engelska finns uttrycket cack-handed, med betydelsen klumpig, misslyckad. Ursprungligen betydde ordet vänsterhänt, och en förklaring till förstavelsen cack- är att det kommer från en indoeuropeisk stam med betydelsen exkrement (jfr det svenska uttrycket ”att kacka i eget bo”). Förklaringen skulle då vara att man använde vänsterhanden när man torkade sig där bak, och att den därför sågs som oren. I många språk kan man konstatera att ordet för höger också har betydelsen av bra, rätt, medan ordet för vänster ibland också har en betydelse av något felaktigt eller mindre bra. Tänk t ex på engelskans right, tyskans rechts, franskans droite, som alla betyder både höger och rätt. Franskans ord för vänster, gauche, betyder också sned, snedvriden, oriktig.

Hur är det då med latinets ord för höger och vänster? Höger heter på latin dexter och vänster heter sinister (som alla latinska adjektiv böjs de sedan i samma form som ordet de står som bestämning till. Grundformen, som anges här, är nominativ singular maskulinum). Slår vi upp ordet i den latinska ordboken upptäcker vi att dexter betyder höger, men också gynnsam, framgångsrik. Slår vi upp sinister får vi veta att ordet betyder vänster, men också ogynnsam, skadlig, ja t o m omoralisk. Här kan vi kanske påminnas om uttrycket ”vänsterprassla” på svenska. (Slå i lexikon är kul! Se Anna Blennows inlägg från 30 oktober.) Italienska har behållit latinets ord för höger och vänster (destra, sinistra), medan t ex spanskan har kvar ordet siniestro i betydelsen något dåligt, illavarslande, men har ett annat ord för vänster (izquierda), som troligen har sitt ursprung i ett preromanskt språk.

Latinets ord för höger och vänster lever vidare i engelskan, men med lite förskjuten betydelse. Dexterous betyder skicklig, händig, och där kan man lätt se ett sammanhang – det den högerhänte gör med högra handen är som regel bättre än det samme person gör med vänster hand (att göra något med vänster hand innebär ju på svenska att man gör något slarvigt och oengagerat). Sinister har samma betydelse som motsvarande ord i spanska: något illavarslande, ont. Genom att studera orden kan vi på det här sättet se hur föreställningar från antiken har levt vidare genom århundradena och är aktiva än idag. ”Höger” står för rätt och normalitet, ”vänster” för det avvikande och rent av farliga. Att en skräckfilm heter Sinister är inte så konstigt; det är säkert inte heller en slump att en av figurerna i World of Warcraft heter Sinestra – särskilt inte när man ser att ett av hennes barn heter Nefarian. Engelskans nefarious betyder ondsint, illegal, och kommer från latinets nefas, brott mot den gudomliga lagen, alltså ett mycket starkt negativt laddat ord. Vart vi än går, går vi i antikens fotspår – inte minst i dataspelens värld.

Gunhild Vidén, latin

Talande stenar

november 13th, 2013 | Skrivet av Anna Blennow i Okategoriserade - (0 kommentarer)

Alla minns vi väl något ögonblick för länge sedan som kom att definiera vad vi senare i livet skulle ägna oss åt. För mig är ett sådant ögonblick barndomens besök på den skånska medeltidsborgen Glimmingehus. Ovanför portalen satt en stor stenplatta från slutet av 1400-talet med reliefbilder av dem som en gång bott i borgen, och en text som berättade om vad de hette och vilka de var. Som liten läste jag mycket, och text stimulerade alltid min fantasi så mycket att jag tyckte att det var som om de talade till mig och levde, stenfigurerna ovanför porten. Jag kan fortfarande minnas den överväldigande känslan av historiens djup som kom så nära, och samma känsla kan jag gripas av än idag, nu när jag i min forskning dagligen ägnar mig åt latinska inskrifter i sten.

Inskrifter just över portar har en särskild symbolik. Vid porten samlas ofta de identitetsanspråk och maktuttryck som husets ägare vill förmedla till sina besökare eller till dem som bara passerar förbi. Ingenstans är detta så påtagligt som i Rom, staden där inskriftsbudskap från såväl antik och medeltid som renässans och barock fortfarande fyller sin informativa funktion för den som har kunskap att läsa och förstå dem. Vapensköldar och relieffigurer över portar och på fasader ackompanjeras ofta av korta, kärnfulla sentenser på latin. Det är ett intrikat pussel att försöka tolka påvesläktens symbol, inskriftens årtal och den ofta förkortade och svårlästa texten för att få en uppfattning av vad som hänt och vad som fortfarande händer i de kvarter man promenerar igenom.

På palazzo del Bufalo nära Fontana di Trevi blickar ett stenlejon hotfullt ut mot betraktaren över portens inskrift: Cum feris ferus, ”Grym mot de grymma” – där drar man sig kanske för att gå in objuden. Det vackra medeltidshuset Casa dei Vallati precis vid Portico d’Ottavia nära floden är i sina äldsta delar från 1200-talet, och över en av dess portar läser man i 1400-talets antikinspirerade bokstäver: Id velis quod possis, ”Du bör vilja det, som du kan” – motsatsen till det man kanske hellre skulle önska sig, att kunna allt bara man vill. Inte bara bokstavsformerna har koppling till antiken: citatet kommer från en romersk komedi, Andria av författaren Terentius, och lyder i sin helhet Quoniam id fieri quod vis non potest, id velis quod possis – ”Eftersom det som du vill inte kan ske, bör du vilja det som du kan”.

Den som beställt denna inskrift till sin ytterdörr framstår som mer av en ödmjuk humanist (eller bitter cyniker?) än invånarna i palazzo del Bufalo. Men ett märkligt faktum är att ingendera portarna uppvisar någon annan språklig identitetsmarkör för släkten som ägt byggnaderna – det är inte med sitt namn eller sina titlar som man har valt att visa upp sig för världen, utan med ett kort, anonymt citat på några få ord. Och det är bara dessa ord som återstår för betraktaren av idag, som inte vet vems huset är eller vad för typ av verksamhet som pågår där. Jag skyndar mig alltid ganska hastigt förbi palazzo del Bufalo, men framför Casa dei Vallati kan jag stå länge försjunken i historiska fantasier.

Att slå i lexikon

oktober 30th, 2013 | Skrivet av Anna Blennow i Okategoriserade - (1 kommentar)

Jag är nog snarare en lexikonmänniska än en grammatikmänniska. Att slå i grammatiken fyller mig med lätt yrsel, balanserande på böjningsmönstrens tuvor mellan de oregelbundna formernas förrädiska hålor, men att bläddra i mitt latinlexikon ger mig snarare känslan av en poetisk akt. Där står orden sida vid sida utan annan släktskap än den allitterativa; oväntade kombinationer och välljudande paralleller blir till språkliga blommor på en suggestiv och oändlig äng.

Mitt latinlexikon är ett utrangerat exemplar från Olympiaskolan i Helsingborg. Det påminner om lektionstimmarna med Jan Risberg, och hans främsta råd för att översätta från latin: ”Man ska rulla upp meningen bakifrån, som en matta!” Lexikonet hade jag sedan med mig ner till Lund och A-kursen i latin för Birger Bergh. Han lånade vid ett tillfälle min bok för att slå upp något, och såg att jag hade lappat ihop några trasiga sidor med tejp. ”Du har väl inte varit arg på ditt lexikon?” frågade han. Nej, det hade jag inte, jag bara älskade att bläddra i det.

Långt senare läste jag i en essä av Jesper Svenbro, att han liksom jag hade favoritord i sitt latinska lexikon. I den fina fotoboken Ljuset och rummet, med bilder från Rom tillsammans med Svenbros texter, skriver han om ordet umbraculum, ”skuggig lärosal”, och hur han alltid stannade upp inför det en stund på väg genom boken. Mina favoritsidor i Ahlbergs lexikon var då, under studenttiden, sidorna 508–509, och när jag slår upp dem idag känns de symptomatiska för en antik- och poesisvärmande nittonåring: lucerna (lampa), lucesco (börja att lysa), lucidus (bländvit), lucifer (ljusbringande, även om Diana, mångudinnan), lucifugus (ljusskygg), luctamen (brottning, ansträngning), luctisonus (sorgligt ljudande), lucubratio (arbete vid ljus, nattarbete), lucus (helig lund) och ludibrium (lek, förströelse).

Jag kan fortfarande känna den magiska, ljusgenomflutna poesin stiga upp från sidorna 508–509, blandad med lukten från en bok som hängt med i tjugo år, genom flyttar, på vindar och i källare, men nu när jag bläddrar kommer jag också ihåg hur jag uppvägde den sublima poesin med det helt enkelt jätteroliga ord som står överst på sidan 78: armamaxa (persisk resvagn).

Anna Blennow / latin