Header

Akriv för författare: Anna Blennow

Talande stenar

november 13th, 2013 | Skrivet av Anna Blennow i Okategoriserade - (0 kommentarer)

Alla minns vi väl något ögonblick för länge sedan som kom att definiera vad vi senare i livet skulle ägna oss åt. För mig är ett sådant ögonblick barndomens besök på den skånska medeltidsborgen Glimmingehus. Ovanför portalen satt en stor stenplatta från slutet av 1400-talet med reliefbilder av dem som en gång bott i borgen, och en text som berättade om vad de hette och vilka de var. Som liten läste jag mycket, och text stimulerade alltid min fantasi så mycket att jag tyckte att det var som om de talade till mig och levde, stenfigurerna ovanför porten. Jag kan fortfarande minnas den överväldigande känslan av historiens djup som kom så nära, och samma känsla kan jag gripas av än idag, nu när jag i min forskning dagligen ägnar mig åt latinska inskrifter i sten.

Inskrifter just över portar har en särskild symbolik. Vid porten samlas ofta de identitetsanspråk och maktuttryck som husets ägare vill förmedla till sina besökare eller till dem som bara passerar förbi. Ingenstans är detta så påtagligt som i Rom, staden där inskriftsbudskap från såväl antik och medeltid som renässans och barock fortfarande fyller sin informativa funktion för den som har kunskap att läsa och förstå dem. Vapensköldar och relieffigurer över portar och på fasader ackompanjeras ofta av korta, kärnfulla sentenser på latin. Det är ett intrikat pussel att försöka tolka påvesläktens symbol, inskriftens årtal och den ofta förkortade och svårlästa texten för att få en uppfattning av vad som hänt och vad som fortfarande händer i de kvarter man promenerar igenom.

På palazzo del Bufalo nära Fontana di Trevi blickar ett stenlejon hotfullt ut mot betraktaren över portens inskrift: Cum feris ferus, ”Grym mot de grymma” – där drar man sig kanske för att gå in objuden. Det vackra medeltidshuset Casa dei Vallati precis vid Portico d’Ottavia nära floden är i sina äldsta delar från 1200-talet, och över en av dess portar läser man i 1400-talets antikinspirerade bokstäver: Id velis quod possis, ”Du bör vilja det, som du kan” – motsatsen till det man kanske hellre skulle önska sig, att kunna allt bara man vill. Inte bara bokstavsformerna har koppling till antiken: citatet kommer från en romersk komedi, Andria av författaren Terentius, och lyder i sin helhet Quoniam id fieri quod vis non potest, id velis quod possis – ”Eftersom det som du vill inte kan ske, bör du vilja det som du kan”.

Den som beställt denna inskrift till sin ytterdörr framstår som mer av en ödmjuk humanist (eller bitter cyniker?) än invånarna i palazzo del Bufalo. Men ett märkligt faktum är att ingendera portarna uppvisar någon annan språklig identitetsmarkör för släkten som ägt byggnaderna – det är inte med sitt namn eller sina titlar som man har valt att visa upp sig för världen, utan med ett kort, anonymt citat på några få ord. Och det är bara dessa ord som återstår för betraktaren av idag, som inte vet vems huset är eller vad för typ av verksamhet som pågår där. Jag skyndar mig alltid ganska hastigt förbi palazzo del Bufalo, men framför Casa dei Vallati kan jag stå länge försjunken i historiska fantasier.

Att slå i lexikon

oktober 30th, 2013 | Skrivet av Anna Blennow i Okategoriserade - (1 kommentar)

Jag är nog snarare en lexikonmänniska än en grammatikmänniska. Att slå i grammatiken fyller mig med lätt yrsel, balanserande på böjningsmönstrens tuvor mellan de oregelbundna formernas förrädiska hålor, men att bläddra i mitt latinlexikon ger mig snarare känslan av en poetisk akt. Där står orden sida vid sida utan annan släktskap än den allitterativa; oväntade kombinationer och välljudande paralleller blir till språkliga blommor på en suggestiv och oändlig äng.

Mitt latinlexikon är ett utrangerat exemplar från Olympiaskolan i Helsingborg. Det påminner om lektionstimmarna med Jan Risberg, och hans främsta råd för att översätta från latin: ”Man ska rulla upp meningen bakifrån, som en matta!” Lexikonet hade jag sedan med mig ner till Lund och A-kursen i latin för Birger Bergh. Han lånade vid ett tillfälle min bok för att slå upp något, och såg att jag hade lappat ihop några trasiga sidor med tejp. ”Du har väl inte varit arg på ditt lexikon?” frågade han. Nej, det hade jag inte, jag bara älskade att bläddra i det.

Långt senare läste jag i en essä av Jesper Svenbro, att han liksom jag hade favoritord i sitt latinska lexikon. I den fina fotoboken Ljuset och rummet, med bilder från Rom tillsammans med Svenbros texter, skriver han om ordet umbraculum, ”skuggig lärosal”, och hur han alltid stannade upp inför det en stund på väg genom boken. Mina favoritsidor i Ahlbergs lexikon var då, under studenttiden, sidorna 508–509, och när jag slår upp dem idag känns de symptomatiska för en antik- och poesisvärmande nittonåring: lucerna (lampa), lucesco (börja att lysa), lucidus (bländvit), lucifer (ljusbringande, även om Diana, mångudinnan), lucifugus (ljusskygg), luctamen (brottning, ansträngning), luctisonus (sorgligt ljudande), lucubratio (arbete vid ljus, nattarbete), lucus (helig lund) och ludibrium (lek, förströelse).

Jag kan fortfarande känna den magiska, ljusgenomflutna poesin stiga upp från sidorna 508–509, blandad med lukten från en bok som hängt med i tjugo år, genom flyttar, på vindar och i källare, men nu när jag bläddrar kommer jag också ihåg hur jag uppvägde den sublima poesin med det helt enkelt jätteroliga ord som står överst på sidan 78: armamaxa (persisk resvagn).

Anna Blennow / latin