Header

Om glömska

18 Apr-2014 | Skrivet av Karin W. Tikkanen i Latin

Om Quintus Ennius, den man som ofta kallas romerske litteraturens ”fader”, vet vi  just inte mer än att han föddes (239 f.Kr.) och att han dog (169 f.Kr.), att han kom från Kalabrien, och det att han skrev latinsk poesi innan någon annan riktigt tänkt den tanken. Det fanns troligtvis någon form av romersk litteratur även före Ennius tid, men det var Ennius som bröt ny mark och banade nya vägar genom epikens snårskog, framför allt genom att arbeta med grekiska förlagor och göra översättningar till latinet, bl.a. i hexametervers. Det är även Ennius som tillskrivs rollen att, bland de allra första, ha nedtecknat den romerska historien, i årsberättelser, Annales. Ennius Annales, som täckte in hela perioden från Trojas fall fram till 184 f.Kr, blev skoltext för alla romerska skolbarn, och var det ända fram tills den ersattes av Vergilius Aeneid.

Sedan – och det här är som är så fascinerande med honom – tappades allt det han skrivit bort. Samtiden fullkomligt öser beröm över honom, och hans stjärna förblir starkt lysande genom alla sekler som sedan följer. Men trots detta finns det så förunderligt lite kvar av honom till våra dagar. Inte ett enda av hans många verk finns nämligen kvar i sin helhet – allt vi har är fragment, citat (direkta eller indirekta), och lösryckta versrader. Av de 19 hela tragedier han översatte från grekiska till latin, många av Euripides, finns bara 420 rader kvar. Av hans berömda Annales, femton böcker (som senare redigerades om till arton), vilka ju borde ha traderats och repeterats och memorerats i all oändlighet, ynka 600 vers.

Hur går det till när någon faller i glömska? Eller kanske ska frågan hellre ställas: hur går det till när en persons verk går till spillo, alltmedan hans eller hennes rykte behåller sin lyskraft? Manuskripttraditionen har bevarat och vidarebefordrat stora delar av antikens litteratur till våra dagar, genom avskrifter av avskrifter i flera led. Varför en viss bok har bevarats och en annan inte, tycks delvis ha att göra med slumpen, men så klart även med den status ett valt verk eller en särskild författare haft vid olika tidpunkter under historiens lopp. Många antika författare har bevarats i större skala, om än det väl inte finns någon som har bevarats i sin helhet, inte ens de allra största: Sofokles sägs ha skrivit 123 pjäser, men bara sju har bevarats till idag. Livius skrev om Roms historia i 142 böcker, varav endast 32 (25%) kan läsas av dagens latinstudenter.

Andra författare har fallit i glömska helt, och kan bara nämnas i förbigående (t.ex. Agathon). På så vis är ju Ennius ändå ganska lyckligt lottad, i det att han är omtalad som en av den antika litteraturens stora giganter, och beundras och citeras i flera hundra år efter sin egen död, även om hans verk – alla hans mödosamt komponerade och nedplitade versrader – så gott som alla har försvunnit. När faller sådant i glömska? Ennius citeras fortlöpande genom hela senrepubliken och in kejsartiden, av Varro, Cicero, Propertius och Quintilianus, av grammatiker, talare, och poeter. En mångkunnig person som Aulus Gellius (ca 125 – ca 180 e.Kr.) vet även att berätta den lilla anekdoten om hur Ennius jämför flerspråkighet med känslan av att ha flera olika hjärtan: Quintus Ennius tria corda habere sese dicebat, quod Graece et Osce et Latine sciret ”Quintus Ennius sade sig ha tre hjärtan, eftersom han kunde tala grekiska, oskiska och latin” (något jag reflekterat över i ett annat sammanhang, en gång för länge sedan).

Ennius onämnd och citeras även av sen- och efterantika grammatiker och kommentatorer, av Festus (100-talet e.Kr.), av Servius och Nonius (båda sent 300-tal/tidigt 400-tal), av Macrobius (tidigt 400-tal), Priscianus (500-talet), och Paulus Diaconus (700-talet). Därtill finns referenser till honom i ett antal anonyma scholiaster. Däremot är det svårt att avgöra precis var i tiden hans verk går förlorade, och när citat plockas ur andrahandskällor. Och frågan kvarstår: hur gick det till när han tappades bort?

Någonstans i historien torde det ha funnits en period där hans värde dalade, och där kostnaden i skriftmaterial (pergament, bläck) liksom i arbetet att skriva av för att bevara innehållet till senare generationer, gjorde att det inte uppfattades som mödan värt att bevara just Quintus Ennius – samma öde som åtskilliga andra antika författare, tänkare, och skriftställare gått till mötes. Fantasin vill gärna föreställa sig en enskild skrivarstuga i ett särskilt kloster, där en ensam skrivarmunk sitter och bläddrar i en sönderfallande gammal lunta och funderar över vad hans ska skriva av härnäst, och eftersom han av någon anledning missat samtliga lektioner under skoltiden där Ennius namn nämnts (skolkade han? var han sjuk? var han för kär för att kunna koncentrera sig?) går storheten i namnet honom fullkomligt förbi, och boken ratas till förmån för någonting annat.

Det spännande med Ennius är ju just detta att han omtalas så vitt och brett, en litterär gigant redan under sin livstid, och att så många av de stora namnen under antiken, som t.ex. Cicero, som ju förblev känd och läst genom århundradena, refererar till Ennius och citerar honom. Hur går det till när någon faller i glömska? Vad är det som händer när en byggnad överges, och faller i ruiner? När flyttar råttorna och gråsuggorna in, när tillåts murbruket att damma bort och skorstenen att rasa? Det händer gradvis, och långsamt, och det är inte en enskild människa som är ansvarig för det, men en dag är det helt enkelt ett faktum.

Följ bloggen med RSS Du kan svara, men inte pinga.

Kommentera inlägget

Göteborgs universitet förbehåller sig rätten att ta bort inlägg som innehåller diskriminerande uttalanden, personliga påhopp eller språk som kan uppfattas som stötande.

Din epost-adress kommer inte publiceras. Namn och epost är obligatoriska fält.

*