Header

Fornkyrkoslaviska, ett klassiskt språk?

november 27th, 2013 | Skrivet av Antoaneta Granberg i Fornkyrkoslaviska - (4 kommentarer)

Titeln ovan får säkert flera att lyfta på ögonbrynen. “Klassiska språk? Grekiska, latin, javisst, men … fornkyrkoslaviska?”

Mina tankar kring fornkyrkoslaviska som ett klassiskt språk grundas på detta språks funktion, på språkets plats i Europas medeltida och tidigmoderna kultur, samt på språkets nära anknytning till grekiska, men även i en viss mån till latin.

Fornkyrkoslaviska fungerade som ett klassiskt språk

Fornkyrkoslaviska är det första slaviska skriftspråket. Dess historia börjar 862 då det första slaviska alfabetet, det glagolitiska alfabetet, skapades av den bysantinske filologen och missionären Konstantin (827–869). Hans munknamn var Kyrillos och det var även han som gjorde de första översättningarna från grekiska till fornkyrkoslaviska. Med hjälp av sin bror Metodius och några lärjungar översatte Konstantin delar ur Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet, samt andra för kyrkolivet viktiga texter. Konstantin Kyrillos författade även egna texter på fornkyrkoslaviska, vilka finns bevarade i senare kopior.

Dessa översättningar blev början till utvecklingen av ett skriftspråk gemensamt för alla slaver. Fornkyrkoslaviska blev det tredje klassiska skriftspråket i det medeltida Europa, och kunde, precis som grekiska och latin, användas på ett stort territorium, som omfattade flera olika politiska enheter, vilket skapade ett särskilt kulturområde, som också kallas för Slavia Ortodoxa.

I några slaviskdominerade samhällen bytte man ganska snart till latin medan man i andra fortsatte man att använda fornkyrkoslaviska. I de äldsta texterna skrivna på fornkyrkoslaviska används benämningen slaviska som namn för detta språk.

Det glagolitiska alfabetet spred sig mycket snart och användes i slaviskdominerande samhällen i Mähren och Pannonien; det spred sig mycket snart i Dalmatien och Kroatien, i nordöstra och sydvästra Bulgarien. Detta alfabet blev dock så småningom ersatt av det kyrilliska eller det latinska alfabetet. I norra Dalmatien fanns dock den glagolitiska traditionen kvar fram till 1800-talet.

Det kyrilliska alfabetet konstituerades i Bulgariens huvudstad Preslav i början av 890-talet. I Nordöstra Bulgarien hade man inom statsadministrationen använt grekiska sedan 680-talet, och det var nog därför det grekiska alfabetet på ett naturligt sätt kunde användas vid utvecklingen av det kyrilliska alfabetet. Alla 24 bokstäver i det grekiska alfabetet ingick, utan några större modifikationer, i den ursprungliga versionen av det kyrilliska alfabetet. Utöver de grekiska bokstäverna, består det kyrilliska alfabetet av några flera bokstäver, vilka betecknar specifika slaviska konsonanter och vokaler. Det är fortfarande oklart var ifrån de ickegrekiska bokstäverna i det kyrilliska alfabetet kommer. Vissa av dessa bokstäver har dock paralleller i runskriften på Balkan.

I samband med kristnandet av flera slaviskdominerande samhällen kunde det kyrilliska alfabetet sprida sig vidare till Ryssland (efter 988), till Serbien och även norr om Donau i nutida Rumänien och Moldavien. Fornkyrkoslaviska och dess senare utveckling, känd under benämningen kyrkoslaviska, användes som ett gemensamt skriftspråk för alla dessa länder fram till början av 1700-talet. I en hyllningsbok till Gustav III, som överlämnades till konungen 1784, användes kyrkoslaviska kyrilliska bokstäver för hyllningsdikten på bulgariska, ryska, “rutenska” och serbiska (se Ambrosiani, P. 2012. ”Slaviska språk i en hyllningsbok till Gustav III” i Slovo : Journal of Slavic Languages and Literatures, 53: 7-28). Kyrkoslaviska lever än idag i vissa moment i gudstjänsten i den moderna slaviska ortodoxa kyrkan.

Kyrkoslaviska var inte  “ren grekiska” för Europas intellektuella elit under medeltiden och tiden fram till 1800-talet.

De senaste åren har jag arbetat med ett projekt som studerar (forn)kyrkoslaviska böcker som bevaras i svenska bibliotek och arkiv. När jag undersökte detta material överraskades jag gång på gång av det faktum att flera av de svenska ägarna till dessa böcker hade inte bara samlat på dessa böcker som exotiska rariteter utan  också läst böckerna och lämnat en del anteckningar och kommentarer i dem. Flera kyrkoslaviskt-grekiska lexikon eller fornkyrkoslaviskt-grekiskt-latinska lexikon samt grammatikböcker där fornkyrkoslaviska presenteras med hjälp av latin och grekiska, alla dessa daterade från 1600- och 1700-talet påträffas i olika svenska samlingar och i flera av dessa syns anteckningar på svenska eller på latin.

Under 1600- och 1700-talen växte i Sverige intresset för fornkyrkoslaviska som ett klassiskt språk, vilket resulterade i att lexikografiska arbeten och grammatikskrivning i Sverige kunde erbjuda material på grekiska, latin och fornkyrkoslaviska. Detta gjorde det möjligt för svenska politiker och diplomater att bättre kunna förstå texter av intresse skrivna på kyrkoslaviska som ju var det skriftspråk som användes fram till 1700-talet i bl.a. Ryssland, som Sverige hade intensiva kontakter med. Några kyrkoslaviska böcker trycktes i Stockholm under 1600- och 1700-talet, bland dessa två böcker från 1640-talet: Alfabetum rutenorum och Martin Luthers Katekes i översättning till kyrkoslaviska.

Om höger och vänster

november 20th, 2013 | Skrivet av Gunhild Vidén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Att vara vänsterhänt har inte alltid varit lätt. Det finns fortfarande många människor som tvingades lära sig skriva med ”rätt” hand, dvs höger, i skolan, trots att de var vänsterhänta, och vänsterhänthet har omgivits av både fördomar och vidskepelse. På engelska finns uttrycket cack-handed, med betydelsen klumpig, misslyckad. Ursprungligen betydde ordet vänsterhänt, och en förklaring till förstavelsen cack- är att det kommer från en indoeuropeisk stam med betydelsen exkrement (jfr det svenska uttrycket ”att kacka i eget bo”). Förklaringen skulle då vara att man använde vänsterhanden när man torkade sig där bak, och att den därför sågs som oren. I många språk kan man konstatera att ordet för höger också har betydelsen av bra, rätt, medan ordet för vänster ibland också har en betydelse av något felaktigt eller mindre bra. Tänk t ex på engelskans right, tyskans rechts, franskans droite, som alla betyder både höger och rätt. Franskans ord för vänster, gauche, betyder också sned, snedvriden, oriktig.

Hur är det då med latinets ord för höger och vänster? Höger heter på latin dexter och vänster heter sinister (som alla latinska adjektiv böjs de sedan i samma form som ordet de står som bestämning till. Grundformen, som anges här, är nominativ singular maskulinum). Slår vi upp ordet i den latinska ordboken upptäcker vi att dexter betyder höger, men också gynnsam, framgångsrik. Slår vi upp sinister får vi veta att ordet betyder vänster, men också ogynnsam, skadlig, ja t o m omoralisk. Här kan vi kanske påminnas om uttrycket ”vänsterprassla” på svenska. (Slå i lexikon är kul! Se Anna Blennows inlägg från 30 oktober.) Italienska har behållit latinets ord för höger och vänster (destra, sinistra), medan t ex spanskan har kvar ordet siniestro i betydelsen något dåligt, illavarslande, men har ett annat ord för vänster (izquierda), som troligen har sitt ursprung i ett preromanskt språk.

Latinets ord för höger och vänster lever vidare i engelskan, men med lite förskjuten betydelse. Dexterous betyder skicklig, händig, och där kan man lätt se ett sammanhang – det den högerhänte gör med högra handen är som regel bättre än det samme person gör med vänster hand (att göra något med vänster hand innebär ju på svenska att man gör något slarvigt och oengagerat). Sinister har samma betydelse som motsvarande ord i spanska: något illavarslande, ont. Genom att studera orden kan vi på det här sättet se hur föreställningar från antiken har levt vidare genom århundradena och är aktiva än idag. ”Höger” står för rätt och normalitet, ”vänster” för det avvikande och rent av farliga. Att en skräckfilm heter Sinister är inte så konstigt; det är säkert inte heller en slump att en av figurerna i World of Warcraft heter Sinestra – särskilt inte när man ser att ett av hennes barn heter Nefarian. Engelskans nefarious betyder ondsint, illegal, och kommer från latinets nefas, brott mot den gudomliga lagen, alltså ett mycket starkt negativt laddat ord. Vart vi än går, går vi i antikens fotspår – inte minst i dataspelens värld.

Gunhild Vidén, latin

Talande stenar

november 13th, 2013 | Skrivet av Anna Blennow i Okategoriserade - (0 kommentarer)

Alla minns vi väl något ögonblick för länge sedan som kom att definiera vad vi senare i livet skulle ägna oss åt. För mig är ett sådant ögonblick barndomens besök på den skånska medeltidsborgen Glimmingehus. Ovanför portalen satt en stor stenplatta från slutet av 1400-talet med reliefbilder av dem som en gång bott i borgen, och en text som berättade om vad de hette och vilka de var. Som liten läste jag mycket, och text stimulerade alltid min fantasi så mycket att jag tyckte att det var som om de talade till mig och levde, stenfigurerna ovanför porten. Jag kan fortfarande minnas den överväldigande känslan av historiens djup som kom så nära, och samma känsla kan jag gripas av än idag, nu när jag i min forskning dagligen ägnar mig åt latinska inskrifter i sten.

Inskrifter just över portar har en särskild symbolik. Vid porten samlas ofta de identitetsanspråk och maktuttryck som husets ägare vill förmedla till sina besökare eller till dem som bara passerar förbi. Ingenstans är detta så påtagligt som i Rom, staden där inskriftsbudskap från såväl antik och medeltid som renässans och barock fortfarande fyller sin informativa funktion för den som har kunskap att läsa och förstå dem. Vapensköldar och relieffigurer över portar och på fasader ackompanjeras ofta av korta, kärnfulla sentenser på latin. Det är ett intrikat pussel att försöka tolka påvesläktens symbol, inskriftens årtal och den ofta förkortade och svårlästa texten för att få en uppfattning av vad som hänt och vad som fortfarande händer i de kvarter man promenerar igenom.

På palazzo del Bufalo nära Fontana di Trevi blickar ett stenlejon hotfullt ut mot betraktaren över portens inskrift: Cum feris ferus, ”Grym mot de grymma” – där drar man sig kanske för att gå in objuden. Det vackra medeltidshuset Casa dei Vallati precis vid Portico d’Ottavia nära floden är i sina äldsta delar från 1200-talet, och över en av dess portar läser man i 1400-talets antikinspirerade bokstäver: Id velis quod possis, ”Du bör vilja det, som du kan” – motsatsen till det man kanske hellre skulle önska sig, att kunna allt bara man vill. Inte bara bokstavsformerna har koppling till antiken: citatet kommer från en romersk komedi, Andria av författaren Terentius, och lyder i sin helhet Quoniam id fieri quod vis non potest, id velis quod possis – ”Eftersom det som du vill inte kan ske, bör du vilja det som du kan”.

Den som beställt denna inskrift till sin ytterdörr framstår som mer av en ödmjuk humanist (eller bitter cyniker?) än invånarna i palazzo del Bufalo. Men ett märkligt faktum är att ingendera portarna uppvisar någon annan språklig identitetsmarkör för släkten som ägt byggnaderna – det är inte med sitt namn eller sina titlar som man har valt att visa upp sig för världen, utan med ett kort, anonymt citat på några få ord. Och det är bara dessa ord som återstår för betraktaren av idag, som inte vet vems huset är eller vad för typ av verksamhet som pågår där. Jag skyndar mig alltid ganska hastigt förbi palazzo del Bufalo, men framför Casa dei Vallati kan jag stå länge försjunken i historiska fantasier.