Header

Att vara i sitt esse

11 Okt-2013 | Skrivet av xehrsa i Okategoriserade

I de klassiska språkens värld möter vi ofta uttryck som fungerar som dörrar till en annan tid och ett annat sätt att tänka. Inte sällan ligger dessa tankesätt vid närmare påseende inbäddade även i vår tids kultur och dess språkliga uttryck. Detta är knappast förvånande, med tanke på att de klassiska språken har utövat ett så genomgripande inflytande på intellektuell och konstnärlig aktivitet i Europas historia.[1] Ibland är det istället så att ett nyare uttryck, som vid första tanken tycks vara ganska liktydigt med ett mera klassiskt, vid närmare påseende visar sig ha en helt annan etymologisk (=språkhistorisk) betydelse. I de fallen kan det vara klokt att fråga sig vad vi egentligen menar och också vad uttrycken egentligen säger om vår tid, vår historia och vår kultur.

De flesta har nog upplevt den känsla som i modern populärpsykologi brukar kallas ”att uppleva flow”. Men, vad är det egentligen vi påstår då vi säger att vi ”upplever flow”? Det engelska ordet ”flow” betyder ”flyt”. Det psykologiska fenomenet ”flow” beskrivs enligt Wikipedia som ”att koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör.” Upplevelsen av ”flow” resulterar i en intensiv känsla av lycka; den lycka vi känner då ”allt flyter på”.

En likartad känsla av lycka kallas med ett klassisk-influerat uttryck för att vara i sitt esse. Vi trivs när vi är i vårt esse. Uttrycket, som tycks vara en direktöversättning från tyskans in seinem Esse sein, betecknar en stark känsla av tillfredsställelse och lycka. När vi är i vårt esse är det emellertid, etymologiskt sett, alls inte fråga om att ”känslan av passerande tid upphör” eller om att ”allt flyter på”. Den som är i sitt esse flyter inte omkring. Den som är i sitt esse är tvärtom fast förankrad i sitt varande.

Det latinska ordet esse betyder att vara. Vi möter samma ord, men i senare språkhistoriska utvecklingsfaser, i de flesta romanska språk: På franska säger man être (det ena s:et i esse har hoppat upp ovanpå e och blivit en så kallad cirkumflex, en ”kringböj” – sådana hittar vi i en mängd franska ord); på italienska säger man essere (en ”normaliserad variant” av det kraftigt oregelbundna latinska verbet). På spanska säger man istället estar, ett ord som utvecklats ur det latinska verbet stare, ”stå”; ”finnas”. Spanskan till trots kan vi konstatera att esse – att vara är ett utomordentligt livskraftigt ord i Europa och i världen. Ordet är rent av essentiellt – och vips har vi gjort oss ett adjektiv! Orden och ordstammarna lånas alltså mellan olika språk; dessutom görs nya avledningar, så att exempelvis ett adjektiv bildas av ett verb. På detta sätt utvecklas språken, men behåller likväl sin egenart, sin essens. Kanske är det just förankringen i vårt kulturella varande som idag är de klassiska språkens främsta raison d’être?

Lyckokänslan då, hur är det med den? Lycka finns, tror jag, att finna i såväl ”flow” som esse. Likväl, nog är det svårt att föreställa sig en lycka djupare än den som uttrycks i de klassiskt förankrade orden att vara i sitt esse.

/ Sara Ehrling, latin


[1] Detta inflytande kan du läsa mer om i ett tidigare inlägg här på bloggen (Varför klassiska språk?) och vi kommer med all sannolikhet att skriva vidare på det temat.

 

Följ bloggen med RSS Du kan svara eller lämna en trackback.

Kommentera inlägget

Göteborgs universitet förbehåller sig rätten att ta bort inlägg som innehåller diskriminerande uttalanden, personliga påhopp eller språk som kan uppfattas som stötande.

Din epost-adress kommer inte publiceras. Namn och epost är obligatoriska fält.

*