Header

Att slå i lexikon

30 Okt-2013 | Skrivet av Anna Blennow i Okategoriserade

Jag är nog snarare en lexikonmänniska än en grammatikmänniska. Att slå i grammatiken fyller mig med lätt yrsel, balanserande på böjningsmönstrens tuvor mellan de oregelbundna formernas förrädiska hålor, men att bläddra i mitt latinlexikon ger mig snarare känslan av en poetisk akt. Där står orden sida vid sida utan annan släktskap än den allitterativa; oväntade kombinationer och välljudande paralleller blir till språkliga blommor på en suggestiv och oändlig äng.

Mitt latinlexikon är ett utrangerat exemplar från Olympiaskolan i Helsingborg. Det påminner om lektionstimmarna med Jan Risberg, och hans främsta råd för att översätta från latin: ”Man ska rulla upp meningen bakifrån, som en matta!” Lexikonet hade jag sedan med mig ner till Lund och A-kursen i latin för Birger Bergh. Han lånade vid ett tillfälle min bok för att slå upp något, och såg att jag hade lappat ihop några trasiga sidor med tejp. ”Du har väl inte varit arg på ditt lexikon?” frågade han. Nej, det hade jag inte, jag bara älskade att bläddra i det.

Långt senare läste jag i en essä av Jesper Svenbro, att han liksom jag hade favoritord i sitt latinska lexikon. I den fina fotoboken Ljuset och rummet, med bilder från Rom tillsammans med Svenbros texter, skriver han om ordet umbraculum, ”skuggig lärosal”, och hur han alltid stannade upp inför det en stund på väg genom boken. Mina favoritsidor i Ahlbergs lexikon var då, under studenttiden, sidorna 508–509, och när jag slår upp dem idag känns de symptomatiska för en antik- och poesisvärmande nittonåring: lucerna (lampa), lucesco (börja att lysa), lucidus (bländvit), lucifer (ljusbringande, även om Diana, mångudinnan), lucifugus (ljusskygg), luctamen (brottning, ansträngning), luctisonus (sorgligt ljudande), lucubratio (arbete vid ljus, nattarbete), lucus (helig lund) och ludibrium (lek, förströelse).

Jag kan fortfarande känna den magiska, ljusgenomflutna poesin stiga upp från sidorna 508–509, blandad med lukten från en bok som hängt med i tjugo år, genom flyttar, på vindar och i källare, men nu när jag bläddrar kommer jag också ihåg hur jag uppvägde den sublima poesin med det helt enkelt jätteroliga ord som står överst på sidan 78: armamaxa (persisk resvagn).

Anna Blennow / latin

Följ bloggen med RSS Du kan svara eller lämna en trackback.

1 kommentar

  • Sara Fransson säger:

    Fint skrivet om det älskade lexikonet. Jag hade gärna visat en bild på mitt lexikon som jag köpte när jag gick i gymnasiet. Förmodligen var det av ganska dålig kvalitet för pärmen ramlade av för flera år sedan och nu har vissa delar ramlat ut. En del av sidorna ligger kvar som lösa blad, en del har försvunnit. Det första ordet jag kan slå upp numera är accendo och det sista är victrix.
    Jag brukar ibland bara bläddra i lexikonet och läsa orden. Jag har lovat mig själv köpa ett nytt när magistern är bärgad. Men jag kommer alltid ha kvar mitt första latinlexikon…



Kommentera inlägget

Göteborgs universitet förbehåller sig rätten att ta bort inlägg som innehåller diskriminerande uttalanden, personliga påhopp eller språk som kan uppfattas som stötande.

Din epost-adress kommer inte publiceras. Namn och epost är obligatoriska fält.

*